Onsdag. Fear?
Jag älskar min pojkvän mer än allt på jorden, men är rädd för att binda mig. Jag hatar att vara ensam, men när jag är bland mycket folk känns allt trångt. Jag älskar att stå i centrum, men är rädd för att bli uttittad. Jag hatar folk som är dömande, men jag är rädd för att få stämpeln ocool.
Jag är allt och absolut ingenting.
With love /L.
Aldrig mer Jonas, aldrig mer!
Nu jävlar, Jonas, nu kan ju du bara dra åt något helvete så långt bort från mig du hittar.
Man kan ju undra vad han tänkte. Sista gången jag såg honom skrek jag bara hejdå från datorn på övervåningen, ha sa; -Vi ses väl nån dag. Ja, vi gör väl det, tänkte jag i mitt stilla sinne.
I Helvete heller.
Å hej min nya låtsaspappa, ja visst jag släpper gärna in en ny släkt att fira jul med, att till viss del bo hos på sommaren, skitsamma om ni bor långt åt helvete, vissa saker får man offra. Oj, över en natt var du visst borta. Ja, men hej då, då.
Dra för fan långt härifrån och visa aldrig ditt svikande jävla face här någonsin igen. Åt helvete med Turkiet, sommarstugan, nya hus, och lyckliga familjer. Kiss my fucking, proud and dissapointed ass, and walk away, just walk away.
Man blir ju besviken på livet ibland.
Ringde honom idag, pratade med Svikaren för första gången sedan den 7:e augusti. Jag hatar honom. Han fattar fortfarande inte att han svek oss, att han var omogen och otrogen, att det faktiskt inte är okej som pappa att försvinna ur en femtonårings liv med ett "vi ses någon annan dag". Han, Svikaren, Jonas Erik Gustafsson 45 år (Moholm), förstår inte att han gjort fel. Det kallas för narcissism förstår ni. Att tro att hela världen handlar om sig själv. Allt kretsar runt just Dig, och alla finns till för att tillfredställa Dig och Dina behov. Vad någon annan känner och tycker spelar absolut ingen roll.
Och ny kvinna har han också. Eller kvinna och kvinna, hon verkar inte vara något kap i och för sig, eller...det skulle vara för pengarna i så fall. Personligen tycker jag absolut inte att han ska ha något bättre. Aldrig.
Och allt jag sa till honom, allt som jag avslöjade om honom, har han inget att säga till om, förutom: jag är besviken på ditt blogginlägg. Som förresten var ovanstående text fram till; man blir ju besviken på livet ibland. Jag tog bort det som han önskade fram tills idag. Idag tog jag min fulla rätt och frihet och publicerade det igen. Han förtjänar inte att ha med någon alls att göra. Inte ens Monica. Absolut inte mamma. Och inte jag heller. Det kallas narcissism och det är en sjukdom. Passa er, den sårar värre än cancer.
trött och sliten...
john, det är tur att jag har dig, annars skulle jag gå under. <3
ibland håller jag på stoffes snöfingeteori. vi är precis som snöflingor dalande ner för livets virrvarriga rymd, men ibland blir vi lite för många, det blir stökigt och så. but hey, om vi bara ska neråt och smälta bort på marken, vad är det för point från första början? så kul är det ju inte att bara knuffa sig ner för en grå rymd. för att försvinna och helt glömmas bort.
jag är trött.
När historien kommer ifatt.
Såklart spelar det roll, men vad har vi för möjligheter att glömma och förtränga, och vad är det vi då väljer att radera? Vad vill vi ha med oss av gammalt groll och pinsamma minnen, och vad behöver vi ha med oss?
Hur länge minns man saker, och hur länge låter man det påverka sig? Och har det verkligen spelat någon roll vilka jag har pratat med, tittat på eller kysst? Sätter det några spår i någon, eller något, förutom mig själv? Hur många liv har jag faktiskt satt mitt fotavtryck i, lämnat lite av min stil, min känsla och min doft kvar i?
Och är det någon som faktiskt bryr sig hur de blivit påverkade av mig, eller påverkat mig?
Ni vet när man blir berörd, när man verkligen tänker efter... ett sånt "hallelujah moment", en insikt i hur det ska vara, hur det borde vara, och hur man från och med nu ska ändra sin livsstil? Sedan gör man aldrig det. Har det ändå satt igång någons tankar, eller lämnat kvar lite av budskapet i bakhuvudet, så att det faktiskt till slut spelar någon roll?
Minnen är svåra att glömma, men vad händer med dom minnen som man inte minns?
Hur mycket behöver man göra för att beröra, och vad gör jag?
With love /L.
