.

Jag skulle beskriva min dag med några få ord om någon frågade; sång, ett försök till vokens samt gråt. Jag passade mig dock för att gråta i telefonen denna gång, och det är ju alltid bra. Men det gör ont, FORTFARANDE. Inte ens John, som jag sabbade sönder i somras, vet när det går över. Det känns inte så hoppfullt, men jag kämpar.

Jag känner mig lite som Carrie. Jag tror jag ska börja gå i terapi för att sluta älska fel män (eller egentligen man, i singular, men Carrie går för män i plural).

Nu ska jag sova, bli av med min sjuka och sluta gråta. Later!