.

Det finns inga ord för hat. Man kan ju säga hat, men jag tror inte att ni förstår om jag säger att jag känner hat. Jag tror inte att man känner känslan hat så mycket att man kan förstå någon som känner hat på riktigt. Rent hat.

Nu kanse man kan tycka att jag är lite psycho, men jag är inte det. Jag bara hatar. Så sjukt mycket. Jag hatar inte den jag borde hata, för den älskar jag - jag hatar den som är lättast att hata.
Jag hatar på riktigt, jag hatar i den renaste bemärkelsen ordet hat någonsin kan ha, ingen som hatat på riktigt förstår riktigt hur det känns. Det värker överallt för man vill bara skrika ut sitt hat, väldigt, väldigt, väldigt högt. Men den jag hatar har inte stake nog att höra på, så jag bara hatar i hemlighet. Eller, inte i hemlighet kanske, alla vet ju om det, men jag hatar i tystnad. Det är det värsta hatet. Det är som att älska i tystnad - det äter upp mig innifrån, bit för bit. Det är frustrerande, påfrestande och det tär på mig. 50 procent av min energi går åt till att hata en människa som förtjänar att hatas, men problemet är att de resterande 50 procenten går åt till att älska en människa som inte förtjänar att älskas.

Hatar.