.

En minut senare...

Man ger bort en bit av sig själv till personen i hopp att den ska vara

ens bästa vän, vapendragare och personen sen gett vika,

svikit en och man tycker hela världen rasat samman.

Den Har rasat samman, det är som om någon kastat ett glas i marken

och alla bitar tillhör en del av sig själv,

74 000 delar som ligger utspridda överallt, som man måste plocka ihop

och sätta ihop själv..



Jag låg och grät mig själv till sömns inatt

i fosterställning.

jag kände mig hjälplös,

liten

ensam

och som om det var samma dag som jag blev lämnad med orden,

"jag vill kunna göra saker som jag inte kan göra om jag är tsm med någon"

som egentligen betydde

"jag har blivit kär i en annan, annie, din vän, min jobbkamrat, vi bor tsm"

det jag inte fick veta förän flera månader efteråt,

hur kunde jag vara så dum?

hur kunde han gå och ljuga så för mig?

det var som ett eko

och jag kunde inte styra vad som hände..

ingenting alls, jag hade inget att säga till om alls, mina ord hade inte längre någon betydelse,

det var som om jag stod i en glasburk med lock på,

jag försökte skrika men glasets väggar kvävde allt ljud,

det enda jag kunde göra var att se på.



jag låg och grät mig själv till sömns inatt

i fosterställning

jag kände mig så ensam.

jag ville prata, med någon.

men den enda jag ville prata med sov,

sov tillsammans med den nya,

hon som ligger på hans arm och lyssnar på hans andetag,

hon som får en puss på axeln om han vaknar till under natten.

hon är den nya,

hon är den som tagit min sida av sängen,

hon är den som satt mitt liv i total rubbning

och hon är den som hjälpt till att kasta mitt glas, mitt jag, i marken..



från min blogg, jag förstår hur du känner,

jag känner ditt hat.