.

Fredag, ljuva fredag! Mm, dagen har saknat den känslan enda tills jag kom hem till mitt fina hus i Lillån. Där står min pappa och Anna och lagar mat och lyssnar på härlig saxofon-jazz. Det är så det ska va i min familj när det är fredag. Härligt!

Hursomhelst. Som ni läste i mitt förra blogginlägg såg jag förjävlig ut igår i håret. Idag räddade Sara Askerlund livet på mig. Jag såg ut som en missfärgad emo och vem vet, jag kanske hade sjunkigt till den nivå av livsglädje om inte Sara, tillsammans med Jane Hellens Ultrablonda blondering, hade dragit mig upp ur det deppiga träsket!
Jag är dig evigt tacksam.





Har pratat Nora-minnen med min Sara idag, en helt sjukt rolig fredag tack vare dig, raring! Tänk vad mycket minnen vi har, eller som en vis kvinna once said; "Minnen värda att dö för, ni kan skratta om ni vill , håna oss vi rör oss ni står still."   Minnen är svåra att glömma, vännen, minnen är svåra att glömma.


With love /L.